-Ingen behöver läsa detta-

Känner för att skriva ett depp inlägg, eller skriva av mig bara liksom.. Jag hatar att jag inte riktigt kan gå vidare och acceptera, att man kan vara så jävla säker men allt skiter sig och blir inte alls som man tänkt. Någonting är fel på mig, jag ritar hjärtan, blommor och stjärnor på varenda lektions papper jag får. Det stör mig jätte mycket, det får mig tänka, wtf? varför i helvete ritar jag detta?

Sen det där med att jag inte kan acceptera och gå vidare är helt sant. Att seriöst vara helt säker på vad man vill ha men ingenting händer och jag vågar själv inte gå vidare med det, är det jobbigaste som finns. Vill bara lägga mig ner och skrika, kanske lägga en flod eftersom det var jävligt längesen jag grät. Vilket ändå är skönt. Att gråta liksom, man släpper allt. Men åt det här så kan jag inte göra någonting åt. Egentligen ingenting jag vill ändra på heller. Förutom att jag tycker det är extremt jobbigt, när man väl fallit det i tanken försvinner det aldrig.

Den här konstiga känslan, kan inte den bara försvinna? Jag vill komma tillbaka som jag kände förut vill inte vara orolig, orkar inte med klumpen i magen jag har dag ut dag in. Kommer snart bryta ihop och skrika på varenda jävel i skolan. Även fast detta inte alls har någonting med skolan att göra.